Att komma tillbaka från korsbandsskada

Det folk vet om att komma tillbaka från en större skada, som en korsbandsskada, är den tiden man lägger ner direkt efter skadan. För min del, det året jag la ner i gymmet och på kortsidan av planen. Men när man blir ”förklarad frisk” så är det många som glömmer bort att man varit borta ett helt år. Ska jag vara helt ärlig så är jag den som inte vill skylla på en skada som hände för över ett år sedan, men man måste faktiskt inse fakta. Bara för att knät är friskt nog att återgå till idrottande så betyder inte det att man är 100% tillbaka.

Du vet den där känslan när allting bara klickar? När man känner det där hummet som Shonda Rhimes snackar om i den här videon, som förövrigt är ett sjukt bra tal, den människan är helt fantastisk. Hummet hon snackar om, när varje skott sitter och det känns som att det bara går att kasta upp bollen mot korgen och den sitter. Eller när man bara vet att man kan slå spelaren som försvarar en. Det är någonting som jag inte känt i år över huvudtaget.

Det är lätt att glömma att kroppen genomgick ett stort trauma och en stor operation. Kroppen måste lära känna ett nytt knä och hur det fungerar, det gör att reaktionstiden blir mycket långsammare och det man gjorde förut inte fungerar på samma sätt längre.
Jag hamnar i flera situationer när jag spelar försvar ute på golvet mot en spelare som jag vet kommer drivea på min högra sida, och när de väl gör det – som jag har gjort mig redo för i någon sekund – så svarar inte knät utan foten är fortfarande kvar i backen och spelaren är susar förbi. Detta handlar inte om att jag är för svag, eller att jag inte kan spela försvar; det handlar om att reaktionsförmågan från huvud till knä är för långsam, det handlar om att mitt knä inte är mitt knä än.

Att en skada som hände för över ett år sedan fortfarande hemsöker mig varje dag, varje träning, varje match gör mig otroligt frustrerad. Jag vet att jag måste ha tålamod, att det kan ta över ett år efter comebacken tills man verkligen comes back.

När Skylar Diggins drog korsbandet och sedan kom tillbaka förstod jag inte varför hon var så mycket sämre än innan skadan. ”Det har ju gått flera månader sedan hon var tillbaka, varför spelar hon fortfarande dåligt?” Det är någonting som jag verkligen förstår nu.

Jag vet att alla personer inte svarar likadant på skador och liknande och ska jag vara riktigt ärlig så är det jobbigt att se andra som dragit korsbandet som inte har samma problem som jag – även om jag är glad för deras skull. Frustration och dåligt självförtroende är något som jag har fått kämpa med det här året, och jag gör det fortfarande men vet samtidigt att jag måste ”trust the process” som en av mina ass coacher säger, som gick igenom en större skada än jag.

Skador är det värsta jag vet men det gäller att inte vika ner sig utan att fortsätta kämpa på, det är vad jag försöker intala mig själv i de jobbiga stunderna när jag bara vill åka hem för att jag inte når upp till de krav jag ställer på mig själv.

Recap

Okej jag är officiellt sämst på att skriva här men till mitt försvar så har jag haft så mycket att göra i skolan samtidigt som vi spelat matcher var och varannan dag känns det som.

Sedan sista jag skrev här så har jag haft prov i fyra ämnen, samt en massa läxor vilket har gjort att när jag inte tränar så pluggar jag. Det har ändå gått helt okej tycker jag, det är bara så mycket. I veckan har jag ett midterm i Business 101 och ett prov i Music plus att jag har ett term paper som ska lämnas in nästa vecka i Business där jag ska ha med en massa intervjuer osv. Varje vecka måste jag även skriva två stycken 200 ords texter om varje kapitel i min Dynamic Earth klass, så intressant att läsa om stenar och mineraler måste jag säga..!


Tur att Ebba från ishockeyn har några Sverigekläder hon kan dela med sig av i alla fall haha..

Men något kul som hände idag var att jag bestämde mig för att byta major, från Buisness till Kinesiology and Physical Education – Exercise Science, Administration. Det är som att läsa Sjukgymnast i Sverige med en inbyggd minor i Buisness Administration, och det är superbra för då är mina kurser som jag läst nu första året inräknade i det! Jag bestämde mig även för att ta en sommar kurs online och jag bara vet hur irriterad jag kommer vara på mig själv när det startar. Men det gör att jag bara behöver läsa 4 kurser istället för 5 i höst och det är nog väldigt bra med tanke på att vi reser mycket i non-conference och att jag kommer läsa biologi, vilket jag kommer få kämpa med. Jag är väldigt taggad på att plugga det som jag faktiskt är väldigt intresserad av!! Även fast att jag tycker att buisness är kul så har jag alltid velat jobba med människor och tack vare alla mina skador *ta i trä* så har fysioterapi intresserat mig väldigt mycket.

Basketmässigt så vann vi den årliga PlayForKay (bröstcancer) matchen på övertid mot Stony Brook innan vi bröt den långa hemmasviten mot UNH förra veckan, vilket inte var så kul.. men jag fick försvara All-conference (mest troligt) spelaren och det gick ändå helt okej, det var en rolig utmaning. Sen förlorade vi mot Albany på bortaplan med 4 poäng i helgen så nu väntar en hård träningsvecka efter två vilodagar för att göra oss redo för Senior Game och sedan om två veckor börjar slutspelet.

Jag har varit sjuk sedan UMBC/Hartford bortahelgen eftersom att jag bara sov 2 timmar innan vi skulle flyga dit. Nu är det alltså 19 dagar senare och jag har fortfarande inte blivit bättre, det har t.o.m. blivit sämre. Jag kollade på Albany matchen och mina läppar är helt blåa för jag kunde inte andas genom näsan, vilket gjorde att jag inte kunde spela så långa sekvenser för att jag inte kunde få tillräckligt med syre till musklerna. Jag känner mig som de där otrovin reklamen när mannen har hela bilen full med näsdukar, jag snyter mig konstant. Min trainer sa efter den 8 timmar långa bussresan hem efter Albany att efter att ha hört mig snyta mig konstant i 2 timmar så fick det vara nog, så hon hörde av sig till doktorn. Så i söndags träffade jag en läkare som skrev ut några konstiga tabletter som ska hjälpa med tätheten i näsan. Det har väl hjälp lite men jag känner mig fortfarande inte frisk… Förhoppningsvis är det bra till slutet av veckan och till matchen på söndag!

Oj det glömde jag nästan! Vi har ju haft galet snökaos, skolan blev inställd två dagar i rad pga tungt snöfall och det kom nästan 80 cm snö på en dag. Helt galet haha, men skönt att missa lite skola!


Vi fick tråkigt av att bara sitta inne så vi gick ut mitt i snöstormen


Så här såg det ut över hela campus, det här är ingången till hallen.

Nu ska jag sova, godnatt folket och godmorgon till er early birds!

Bortasviten spräckt!!!

ÄNTLIGEN!!!!!! Efter att ha 1-5 i bortaplans matcher så vann vi äntligen idag mot Hartford, men inte var det enkelt..!! Vi kämpade in i det sista, en riktig hustle match! Jag kände mig mer som mig själv än vad jag har gjort på länge, även 0m jag inte gjorde så mycket poäng så gjorde jag mycket annat vilket kändes bra. Men viktigast var iaf att vi kämpade för varandra, hade massa energi och att vi VANN!! För att testa lite nytt på game day så åkte vi till ett köpcenter efter shoot around, jag var ganska skeptisk men vem vet det kanske funka!

Sista bortamatchen i conferense är mot ärkerivalen Albany som för övrigt slog UNH idag som inte hade förlorat en enda conferens match än.

Jag ska inte ljuga, skolan är inte kul just nu… Jag läser bl.a. 2 kurser som är totalt ointressanta (men som jag måste läsa eftersom att  man måste läsa ett antal gen-eds). Sedan läser jag också matte och jag har i princip glömt allt från gymnasiet, speciellt hur mycket jag inte tycker om det… men men det är bara att bita i. Jag vill fortfarande ha bra betyg och då behöver jag också lägga ner jobbet för det.

Förra måndagen var det Scolar-Athlete recognition cermony, vilket är för alla student-athletes som har över 3.0 GPA. Som freshman får man ett diplom och blir kallad Rising Star och för varje år man behåller ett +3.0 GPA så får man antingen guld, silver eller brons medalj. Från vårt lag var vi 10 stycken där, vilket är väldigt bra!!

Det här är ett hoppigt inlägg känner jag nu men aja, sånt som händer.

Förra veckan fick vi besök av Chamika Holdsclaw som var en sjukt bra basketspelare men som kämpade med mycket mentala bekymmer. Hon kom och pratade, samt visade sin dokumentär för alla student-athletes och innan det träffade hon vårt lag enskilt för att prata lite mer. En otroligt rörande historia med föräldrar som missbrukade och att hon ville kämpa i tystnad med sitt mentala. Det var så kul att hon kom och berättade om sig själv, det får en att förstå att trotts att jag tycer att vissa situationer eller liknande är jobbiga så är det ingenting jämfört med vad andra människor går igenom. Jag fick perspektiv.