Springfield 

Som sagt förra gången så har jag under den här helgen varit i Springfield, Massachusetts. Vi åkte i fredags efter att ha tränat och kom fram på kvällen. På lördagen åkte vi först till ett High School och höll en clinic med några barn/ungdomar i olika åldrar. Det är alltid kul att träffa en massa glada barn som ser upp till en så mycket som de faktiskt gör. Efter det var det dags för träning i det college där kvinnor spelade basket för första gången! Sedan tillbaka till hotellet för att göra oss i ordning för att åka till Hall of Fame. Eftersom att Springfield är där basketen föddes så är det också här som Hall of Fame är. Det är en byggnad som en mindre globen där översta våningen är fylld med bilder runt taket med alla medlemmar i Hall of Fame. Våningen under är fylld med en massa linnen, skor, pokaler, coacher och testa på saker. När vi gått runt där i säkert 1.5 h var det dags för banquette med alla lagen som var med i turneringen. Det var 8 lag, bl.a South Carolina och Louisville som är rankade 3, 4.


South Carolinas coach Dawn Staley som är en Hall of Famer som spelare och jag pratade lite med henne i matkön. Det är sjukt vad mycket möjligheter och upplevelser jag får tack vare basketen. Bara den grejen att vi i början av bgtiden gick runt och sa Aisa Durr (en spelare i Louisville)  varje dag, hur länge som helst, och nu sitter jag här i samma rum som henne och äter middag. Inte ens ett år sedan hade jag trott på med om någon sagt det till mig! 

Idag, söndag, var det game day mot University of Tennessee Chattanooga. Det var träning på morgonen och sedan match kl 18. Vi började lite knakigt och det stod 11-4 till dem efter första perioden, de hade bl.a 11 offensiva returer. Sedan kändes det som om vi tog kommandot och släppte det inte, vi vann tillslut med 39-49. Förutom returer så fungerade vårt försvar väldigt bra och vi höll UTC på säsongslägsta! Jag spelade 18 min och det kändes som om jag tog ett steg i rätt riktning då jag var väldigt stabil och höll samma nivå under hela matchen. Coach Eddie var nöjd med det hon såg och sa att det gäller bara att ha tålamod så kommer det bara bli bättre och bättre. Det gäller bara att fortsätta jobba på!

Nu sitter vi på bussen tillbaka till Orono, det tar ca 5-6 timmar så vi borde vara framme om 1.5-2 timmar  (2-2.30 am) och imorn är det skola, jippii! 

Jag ska väl försöka sova lite innan vi kommer fram, hare gött!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s