Hej och hå, det här har varit en väldigt händelserik vecka.. 

Som sagt förut var vi nere i South Carolina och spelade en turnering. Vi vann 1 och förlorade 2 varav en som vi borde ha vunnit. Påväg hem så var våra coacher så snälla så de lät oss spendera några timmar i ett shopping mall i Charlotte, North Carolina, innan flyget gick. Vi parkerade våra två vans i två olika parkeringshus och bar oss in till The Cheesecake Factory för ayt äta lunch. När vi efter 4 timmar gick tillbaka till våra vans så var alla ryggsäckar med datorer, externa hårddiskar, skolböcker, skrivböcker (med allt jag behöver inför finals), 3 pass (från internationals), och en massa andra saker borta. Vi hade alltså blivit rånade och som om inte det var nog så var det bara 1.5h innan flyget skulle gå och eftersom att det är thanksgiving så var köerna enorma till flygplatsen… Lägg märke till att vi parkerade på två helt olika ställen, och båda bilarna var låsta. Vi hann med flyget utan ryggsäckar och Nai fick fylla i 100 papper för att ens låtas komma in genom säkerhetskontrollen (att hon ens fick göra det är helt sjukt!). Allt mitt skolarbete från dag 1 är alltså borta så nu måste jag börja om igen. Som tur är så kommer vår academic adviser se till så att allt blir framflyttat tills vi är förberedda.

Allt detta hände igår och vi kom hem kring midnatt. Eftersom att det är thanksgiving så är alla dining halls stängda men vår supersnälla senior Sher gjorde frukost till alla freshies. Sedan åkte vi till ett Shelter för hemlösa och serverade mat och fick veta lite om verksamheten samt hur många hemlösa som finns i området. Jag blev väldigt chockad att det finns så många hemlösa på ett så litet ställe som Bangor men människorna som jobbar på de här ställena gör ett otroligt jobb som hjälper flera 100 personer varje dag! Att få höra om dessa situationer får mig att sätta stölden i perspektiv. Hela mitt liv gick inte under, visst det komplikerade mycket men jag är fortfarande i USA och studerar på college gratis, reser över hela östkusten, gratis, och får nya minnen och vänner för livet, gratis! Det är jag väldigt tacksam över!!

Efter detta åkte vi och tränade och sedan åkte vi till the governor’s (pappa där vi åt frukust) och åt thanksgiving lunch/middag. Det var gott men inget överdrivet, inte som hemma hos famiöjen Pouilot i LÅ. 

På kvällen har vi bara chillat, vi åkte till en mack för att köpa lite snacks och sedan hände något sjukt läskigt!! (Jag mår bra och jag är väldigt tacksam för de människor jag har runt mig) Jag tog en för stor klunk vatten och kände hur det gjorde galet ont i bröstet, mer än tidigare gånger jag gjort samma sak, efter det började det svartna för ögonen, som när man ställer sig upp för snabbt men mycket mer intensivt. Det nästa jag kommer ihåg är att jag ligger på marken och jag vet inte hur jag hamnade där. Jag såg mig omkring och förstod inte vart jag var någonstans, när jag sedan förstod att jag var i mitt rum så märkte jag att Blanca inte var där. Pannan, nacken och vänstra handleden började värka mer och mer och jag reste mig upp för att kolla mig i spegeln, där jag möttes av ett horn i pannan. När jag stod där och granskade min panna så stack Sierra in huvudet, helt vettskrämt. Hon sa åt mig att sätta mig ner och jag fattade ingenting. Blanca och Lai kom inspringande och alla tre pratade i telefon, Sierra och Lai med 911 och Blanca med coach Eddie. Andilynn ringde mig och jag fattade fortfarande ingenting. De berättade att jag bara hade trillat ner från stolen med huvudet före och börjat krampa. En polis kom och började ställa frågor och jag kunde inte sluta skratta… Jag mådde 100% som vanligt förutom nacken och pannan som var det enda beviset på att något hade hänt. Andilynn kom och ställde en massa frågor hon med, kände och klämde på nacken och tillsist kom coach Eddie också. Jag var sjukt rädd för jag mindes ingenting från att det svartnade till att jag vaknade upp igen och alla andra var så chockade. Blanca hade tagit sig upp till tredje våningen på mindre än 30 sek och mindre än 10 minuter efter att jag vaknat upp var alla tidigare nämnda i mitt rum. Ännu en gång jag mår bra nu! Andilynn sa att hon trodde att det var ett anfall av lågt blodtryck som orsakade att jag svimmade och började krampa. Och just nu har jag ett stort horn i pannan!

Efter all denna kallebalik satte vi oss ner alla freshies, coach Eddie och andilynn och pratade om stress med basket och skola. Coach Eddie är så himla smart, jag gillar henne såå mycket!! Hon sa att vi måste göra något för att slappna av, lite me time, något som vi gjorde hemma, för att inte tappa all energi eftersom att våra hjärnor bara innehåller 90% basket och 10% skola just nu! 

Den här veckan har varit galen och den är inte slut än, imorn åker vi till Springfield, Massachusetts och ska spela en match en också gå tilm Hall of Fame, vilket kommer bli så coolt! Förhoppningsvis får jag med mig några bra minnen från den här veckan..! 

Vi har även haft lite snö här också men ingenting som stannat på marken. Just nu saknar jag snö av någon anledning men jag tror att det kommer gå över när det varit här en vecka..!

Nu ska jag försöka sova, godnatt!

Annonser

One thought on “When the though gets going…

  1. Framgångar föds ur strävan från motgångar. Skönt att höra att det känns bra och att ni tar hand om varandra. ”Every champion was once a contender that refused to give up (Rocky Balboa)”//Paps

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s