Springfield 

Som sagt förra gången så har jag under den här helgen varit i Springfield, Massachusetts. Vi åkte i fredags efter att ha tränat och kom fram på kvällen. På lördagen åkte vi först till ett High School och höll en clinic med några barn/ungdomar i olika åldrar. Det är alltid kul att träffa en massa glada barn som ser upp till en så mycket som de faktiskt gör. Efter det var det dags för träning i det college där kvinnor spelade basket för första gången! Sedan tillbaka till hotellet för att göra oss i ordning för att åka till Hall of Fame. Eftersom att Springfield är där basketen föddes så är det också här som Hall of Fame är. Det är en byggnad som en mindre globen där översta våningen är fylld med bilder runt taket med alla medlemmar i Hall of Fame. Våningen under är fylld med en massa linnen, skor, pokaler, coacher och testa på saker. När vi gått runt där i säkert 1.5 h var det dags för banquette med alla lagen som var med i turneringen. Det var 8 lag, bl.a South Carolina och Louisville som är rankade 3, 4.


South Carolinas coach Dawn Staley som är en Hall of Famer som spelare och jag pratade lite med henne i matkön. Det är sjukt vad mycket möjligheter och upplevelser jag får tack vare basketen. Bara den grejen att vi i början av bgtiden gick runt och sa Aisa Durr (en spelare i Louisville)  varje dag, hur länge som helst, och nu sitter jag här i samma rum som henne och äter middag. Inte ens ett år sedan hade jag trott på med om någon sagt det till mig! 

Idag, söndag, var det game day mot University of Tennessee Chattanooga. Det var träning på morgonen och sedan match kl 18. Vi började lite knakigt och det stod 11-4 till dem efter första perioden, de hade bl.a 11 offensiva returer. Sedan kändes det som om vi tog kommandot och släppte det inte, vi vann tillslut med 39-49. Förutom returer så fungerade vårt försvar väldigt bra och vi höll UTC på säsongslägsta! Jag spelade 18 min och det kändes som om jag tog ett steg i rätt riktning då jag var väldigt stabil och höll samma nivå under hela matchen. Coach Eddie var nöjd med det hon såg och sa att det gäller bara att ha tålamod så kommer det bara bli bättre och bättre. Det gäller bara att fortsätta jobba på!

Nu sitter vi på bussen tillbaka till Orono, det tar ca 5-6 timmar så vi borde vara framme om 1.5-2 timmar  (2-2.30 am) och imorn är det skola, jippii! 

Jag ska väl försöka sova lite innan vi kommer fram, hare gött!

Annonser

When the though gets going…

Hej och hå, det här har varit en väldigt händelserik vecka.. 

Som sagt förut var vi nere i South Carolina och spelade en turnering. Vi vann 1 och förlorade 2 varav en som vi borde ha vunnit. Påväg hem så var våra coacher så snälla så de lät oss spendera några timmar i ett shopping mall i Charlotte, North Carolina, innan flyget gick. Vi parkerade våra två vans i två olika parkeringshus och bar oss in till The Cheesecake Factory för ayt äta lunch. När vi efter 4 timmar gick tillbaka till våra vans så var alla ryggsäckar med datorer, externa hårddiskar, skolböcker, skrivböcker (med allt jag behöver inför finals), 3 pass (från internationals), och en massa andra saker borta. Vi hade alltså blivit rånade och som om inte det var nog så var det bara 1.5h innan flyget skulle gå och eftersom att det är thanksgiving så var köerna enorma till flygplatsen… Lägg märke till att vi parkerade på två helt olika ställen, och båda bilarna var låsta. Vi hann med flyget utan ryggsäckar och Nai fick fylla i 100 papper för att ens låtas komma in genom säkerhetskontrollen (att hon ens fick göra det är helt sjukt!). Allt mitt skolarbete från dag 1 är alltså borta så nu måste jag börja om igen. Som tur är så kommer vår academic adviser se till så att allt blir framflyttat tills vi är förberedda.

Allt detta hände igår och vi kom hem kring midnatt. Eftersom att det är thanksgiving så är alla dining halls stängda men vår supersnälla senior Sher gjorde frukost till alla freshies. Sedan åkte vi till ett Shelter för hemlösa och serverade mat och fick veta lite om verksamheten samt hur många hemlösa som finns i området. Jag blev väldigt chockad att det finns så många hemlösa på ett så litet ställe som Bangor men människorna som jobbar på de här ställena gör ett otroligt jobb som hjälper flera 100 personer varje dag! Att få höra om dessa situationer får mig att sätta stölden i perspektiv. Hela mitt liv gick inte under, visst det komplikerade mycket men jag är fortfarande i USA och studerar på college gratis, reser över hela östkusten, gratis, och får nya minnen och vänner för livet, gratis! Det är jag väldigt tacksam över!!

Efter detta åkte vi och tränade och sedan åkte vi till the governor’s (pappa där vi åt frukust) och åt thanksgiving lunch/middag. Det var gott men inget överdrivet, inte som hemma hos famiöjen Pouilot i LÅ. 

På kvällen har vi bara chillat, vi åkte till en mack för att köpa lite snacks och sedan hände något sjukt läskigt!! (Jag mår bra och jag är väldigt tacksam för de människor jag har runt mig) Jag tog en för stor klunk vatten och kände hur det gjorde galet ont i bröstet, mer än tidigare gånger jag gjort samma sak, efter det började det svartna för ögonen, som när man ställer sig upp för snabbt men mycket mer intensivt. Det nästa jag kommer ihåg är att jag ligger på marken och jag vet inte hur jag hamnade där. Jag såg mig omkring och förstod inte vart jag var någonstans, när jag sedan förstod att jag var i mitt rum så märkte jag att Blanca inte var där. Pannan, nacken och vänstra handleden började värka mer och mer och jag reste mig upp för att kolla mig i spegeln, där jag möttes av ett horn i pannan. När jag stod där och granskade min panna så stack Sierra in huvudet, helt vettskrämt. Hon sa åt mig att sätta mig ner och jag fattade ingenting. Blanca och Lai kom inspringande och alla tre pratade i telefon, Sierra och Lai med 911 och Blanca med coach Eddie. Andilynn ringde mig och jag fattade fortfarande ingenting. De berättade att jag bara hade trillat ner från stolen med huvudet före och börjat krampa. En polis kom och började ställa frågor och jag kunde inte sluta skratta… Jag mådde 100% som vanligt förutom nacken och pannan som var det enda beviset på att något hade hänt. Andilynn kom och ställde en massa frågor hon med, kände och klämde på nacken och tillsist kom coach Eddie också. Jag var sjukt rädd för jag mindes ingenting från att det svartnade till att jag vaknade upp igen och alla andra var så chockade. Blanca hade tagit sig upp till tredje våningen på mindre än 30 sek och mindre än 10 minuter efter att jag vaknat upp var alla tidigare nämnda i mitt rum. Ännu en gång jag mår bra nu! Andilynn sa att hon trodde att det var ett anfall av lågt blodtryck som orsakade att jag svimmade och började krampa. Och just nu har jag ett stort horn i pannan!

Efter all denna kallebalik satte vi oss ner alla freshies, coach Eddie och andilynn och pratade om stress med basket och skola. Coach Eddie är så himla smart, jag gillar henne såå mycket!! Hon sa att vi måste göra något för att slappna av, lite me time, något som vi gjorde hemma, för att inte tappa all energi eftersom att våra hjärnor bara innehåller 90% basket och 10% skola just nu! 

Den här veckan har varit galen och den är inte slut än, imorn åker vi till Springfield, Massachusetts och ska spela en match en också gå tilm Hall of Fame, vilket kommer bli så coolt! Förhoppningsvis får jag med mig några bra minnen från den här veckan..! 

Vi har även haft lite snö här också men ingenting som stannat på marken. Just nu saknar jag snö av någon anledning men jag tror att det kommer gå över när det varit här en vecka..!

Nu ska jag försöka sova, godnatt!

Life happens

Nu var det ännu en gång länge sedan jag skrev något här, jag ber om ursäkt till er flitiga som fortfarande kikar in varje dag!

Det finns flera anledningar till att jag inte har skrivit, bl.a att jag är trött hela tiden, mycket plugg, och resorna har dragit igång. Men också för att det har varit några besvärliga veckor för både vårt lag, samt mig själv. Det här är något som jag inte riktigt vill prata om här, då jag inte vet vem som läser och alla har tillgång till vad jag skriver. Om någon vill veta mer så får ni gärna höra av er!

Jag sitter på mitt hotellrum i South Carolina där vi spelat tre matcher mot Saint Peter’s, University of South Carolina och Hampton. Vi vann bara en av matcherna vilket var en besvikelse då vi idag förlorade mot Hampton, en match vi verkligen borde ha vunnit. Efter det hade vi ett två timmar långt lagmöte med bara oss spelare där mycket bra kom fram och folk började öppna upp sig mycket mer än tidigare och jag kände att vi fick lära oss mer om varandra.


På måndagen spelade vi mot USC inför ca 11 000 människor, en upplevelse i sig!!

Efter mötet tog jag och några andra oss en längre promenad runt campus och till the state house of South Carolina. Det var så skönt att bara få gå runt på ett ställa där jag inte har någon aning om vart jag är någonstans utan bara gå runt, utan mål. Deras campus är så stort, det ser ut som en helt vanlig stad med restauranger, barer, och hotell mitt i campus. Det är helt annorlunda än i Maine.


Det upplysta som syns långt bort är USCs football arena, den är enorm!

Här har ni en liten update, hoppas att allt är bra med alla hemma! Jag saknar er såå!

Näsblod, hjärnskakning, osv..

Nu var det bra länge sedan jag skrev här och det har sina skäl. Mycket har hänt sedan sist jag skrev här men jag kommer inte ihåg mycket av det, haha, träningar och skola är som vanligt vilket gör att dagarna flyter ihop.

Förra torsdagen tränade vi som vanligt och jag fick min tredje ordentliga smäll i ansiktet och började blöda näsblod för första gången i hela mitt liv. På fredagen fick jag en armbåge rakt på toppen av huvudet som slutade i en hjärnskakning, för första gången i hela mitt liv. Jag har därför inte tränat sedan i fredags och eftersom att hjärnskakningar är det enda som amerikanerna tar riktigt allvarligt på så går det låångsamt att komma tillbaka. Gud vad jag hatar att sitta på sidan, det är verkligen det värsta som finns… Imorgon kommer jag få ”cykla 15 min, göra några jumping jacks och armhävningar” som min trainer så glatt berättade för mig. Det betyder alltså att jag missade scrimmagen mot Syracuse  och helgens Tip-off tournament mot Purdue och Villanova eller Mississippi State. Sjukt stora skolor och bra basket lag och jag missar det för en himla hjärnskakning…

Valet hände ju också, det var ju spännande. Jag kan inte ens beskriva stämningen i dining hallen på frukosten eller i omklädningsrummet innan träningen. Jag är inte rädd för Trump i sig men för alla de människorna som röstade på honom och har samma människosyn som honom, det äcklar mig och det gör mig väldigt besviken på människor. Men nu är det ju det här vi får leva med och vi får väl se hur länge det håller.

Idag efter träningen hade vi en banquette med alla lagen och Van Chancellor var där och pratade. Eftersom att jag inte tränade idag så hade jag lite extra tid att prata med honom även om jag bara förstod hälften av vad han sa pga hans southern accent. För de som inte vet vem han är så är han en hall of fame coach. Han har vunnit 4 raka WNBA titlar med Houston Comet, 3 Coach of the year i WNBA, coachat LSU till Final four i NCAA och vunnit VM och OS guld med USA’s landslag utan att förlora en enda match i någon av de turneringarna. Han är alltså en big deal och det är en ära att ha en så stor person i ”lilla” Maine! Helt galet att få träffa och prata med en person med sånna meriter!

Godnatt mina trogna vänner!